Förlust av jordbruksmark
Räkdammar tar enormt stor plats i landskapet, och tränger undan risfält och åkrar när de breder ut sig så långt ögat kan se. Vid sidan av denna direkta ytförlust av jordbruksmark förekommer också en indirekt förlust eftersom den omgivande marken förstörs. Ett exempel på detta kommer från Vettapalem Mandal, Indien – när 620 ha risfält omvandlades till räkdammar i detta område så förstördes ytterligare 344 ha på grund av försaltning. Riset från dessa ytor hade räckt för att föda ca 10 000 familjer. Även i Bangladesh, Thailand och andra asiatiska länder har minskad risproduktion kunnat härledas till försaltning och försämrad bördighet hos jorden på grund av räkodlingar.
Färre möjligheter till försörjning
När räkindustrin etablerar sig i ett område blir det ofta omöjligt för lokalbefolkningen att fortsätta försörja sig som jordbrukare eftersom deras mark beslagtas eller försaltas. Fiskarbefolkningar drabbas också hårt när mangroveskogen huggs ned, eftersom många vilda fisk- och skaldjursarter är beroende av mangroven under någon del av sin livscykel. Dessutom påverkas förekomsterna av vild fisk negativt av de stora bifångster som görs när man fiskar efter vilda räkyngel till räkdammarna. Ett annat problem när mangroven huggs ned är att man inte längre har tillgång till t.ex. fisk, frukt, bränsle och byggmaterial från denna tidigare gemensamma resurs. Detta har ofta stor betydelse – i Muisne i Ecuador beräknar man t.ex. att 80% av befolkningen har förlorat sin främsta näringskälla sedan mangroveskogen huggits ner för att ge plats åt räkodlingar. Sammantaget leder räkindustrin därför ofta till en generellt försämrad livsmedelssäkerhet och förlust av försörjningsmöjligheter för fattiga människor i producentländerna. Resultatet blir att man ställs inför valet att själv gå in i räkindustrin eller flytta till ett annat område. Sedan räkindustrin tog fart på 1980-talet har hundratusentals människor tvingats lämna sina hem, och de har då ofta hamnat i städernas slumområden där fattigdomen och arbetslösheten breder ut sig.
Lokala bönder tar stora risker
Många småbrukande bönder har lyckats ta sig ur fattigdom genom att satsa på räkindustrin och anlägga egna dammar. Detta sker dock, som beskrivits ovan, på bekostnad av väldigt många fler bönders och fiskares försörjningsmöjligheter. Dessutom tar de nyblivna räkodlarna ofta mycket stora risker. Räkodlingar drabbas ofta av sjukdomsutbrott och andra faktorer som gör att avkastningen blir osäker och minskar på lång sikt. Det gör att de bönder som går över till att odla räkor för export blir väldigt sårbara. Det hela förvärras av att man inte kan gå tillbaka till jordbruket eftersom marken blivit försaltad och förstörd. Många av dem som tar chansen att bli rika kommer därför att i slutändan bli ännu fattigare än de var innan.
Minskad tillgänglighet på fiskevatten
När bevakade räkdammar breder ut sig över enorma områden blir det svårare för lokalbefolkningen att röra sig fritt i landskapet. Tidigare gemensamma ytor privatiseras, och de resurser som varit tillgängliga för fattiga och marginaliserade människor ger istället bara inkomster till redan välbeställda odlare. Även de ytor och resurser som fortfarande är allmänna kan i praktiken gå förlorade eftersom räkdammarna skär av vägarna till dem. Det blir t.ex. ofta svårt att nå ut till fiskevatten och båtplatser vid kusten om man först måste passera ett stort sammanhängande dammområde.
Minskad tillgänglighet till traditionella vattenkällor
Det har rapporterats från många länder att lokalbefolkningen har tvingats bort från sina lokala dricksvattenkällor och numera måste gå långa sträckor för att hämta vatten. Detta eftersom räkodlingarna lägger beslag på sötvattentillgångarna, eller att man inte kan nå fram till källorna på grund av väpnade räkdammsvakter i närheten. Dessutom orsakar räkodlingarna ofta försaltning eller förorening av det lokala dricksvattnet, vilket gör att man måste söka sig till andra dricksvattenkällor. Detta kan leda till ökat våld mot kvinnor och barn eftersom de tvingas att gå längre för att hämta vatten och under tiden befinner sig i en utsatt position.
En långsiktigt ohållbar industri
Över hela världen följer räkodlingen ett tydligt ”uppgång och fall”-mönster. Efter etablering i ett område ökar produktionen till en början, men förr eller senare kraschar industrin och man måste söka sig vidare till ett nytt område. Detta beror på att dammarna sakta men säkert ackumulerar föroreningar i form av t.ex. bekämpningsmedel som till slut påverkar räkornas egen överlevnad, men också på att räkorna när de odlas i täta bestånd lätt angrips av sjukdomar av olika slag. När sjukdomar väl fått fäste i ett område måste man ofta flytta produktionen till nya, oinfekterade dammar. Kvar blir förstörda, försaltade landområden som varken kan användas till jordbruk eller räkodling och där mangroven lyser med sin frånvaro.
Anti Scampi – Naturskyddsföreningen from Naturskyddsföreningen on Vimeo.